Räknas inte jag?

Ibland känns det som att jag inte räknas. Att jag inte är viktig. Att jag inte betyder nåt. Nog vet jag att jag är speciell för många, för min familj och mina vänner, för elever i skolan och kollegor, men det finns tillfällen när det blir tydligt att ibland så räknas inte jag. 

Nu kanske man inte ska va så himla överkänslig, men när man gång på gång får det hela bekräftat så kan man inte annat än ta illa vid. Det är klart att det sårar. När andra får uppmärksamhet i överflöd, men själv får man inte ett litet telefonsamtal. Eller ett litet kort när det är något särskilt man firar. När andra får presenter och besök. Jag vet ärligt talat inte vad jag har gjort för att förtjäna detta. Kan inte påminna mig om någon händelse. Tvärtom har jag alltid försökt vara trevlig, varit noga med att åka på besök när jag har kunnat, skickat presenter till födelsedag och julklapp. Det är klart att jag kan ha gjort något tokigt när jag var liten, men barn är väl ändå barn, eller? 

Så här har det alltid varit, även om det inte varit lika tydligt. Och det gäller inte bara mig, utan mina systrar också. När vi var mindre så var det ändå relativt rättvist, men ju äldre vi blivit, desto tydligare blir skillnaden. För skillnad är det. Och tydligen är vi sämre, jag och mina systrar. Vi är inte värda att man anstränger sig.

Det tråkiga nu är att det inte längre drabbar bara mig, utan även mina barn. Moa och Ella har väl fått vara lite speciella, men Alice, hon räknas visst inte alls. Hon finns kanske inte? Inte ett samtal om att det är roligt att hon har kommit till världen. Inget svar på dopinbjudan. Ingen present. Ingenting. Vad har Alice gjort för att förtjäna detta? Det är tur att hon är så liten att hon inget förstår. Och det gör nog inte mina andra barn heller, som tur är. Men jag förstår. Att jag inte räknas. Inte av henne i alla fall.