Uppdatering!

Det var ett tag sen jag skrev sist. Helt enkelt för att jag inte hinner med. Vardagen är tillbaka med jobb, dagis och skola. Det går i 210 här hemma hos oss. Känns det som iaf :-) Tänkte försöka hinna med att ge er en liten uppdatering. Ska strax ner i tvättstugan igen, och Moa måste i säng, men lite hinner jag nog med att skriva!

Jag hade ganska mycket ångest innan jobbet började om efter sommarlovet. Jag brukar inte ha det. Brukar vara full av förväntan med tusen idéer som jag vill testa. Projekt jag vill göra. Temaområden och övningar som jag bara väntar på att få sätta igång med. Men det här året kändes det inte så. Jag skulle nämligen få ta över en klass som på olika sätt gjort livet besvärligt för två av mina kollegor... I våras var jag in i den klassen en del, och det bådade inte gott kan jag säga. Pappersbollar flög genom klassrummet. Barn gallskrek rakt ut. De lyssnade inte på de vuxna i klassrummet. Någon riktigt undervisning hanns knappt med då det var så många konflikter som behövde redas ut hela tiden. Min stackars kollega gjorde sitt bästa, och med henne i klassrummet funkade det ganska bra, men med andra vuxna blev det väldigt stökigt. Några av barnen skulle testa gränser in i det minsta! När det gällde allt!
Jag gick med på att ta över under förutsättningen att jag skulle ha fritids med i klassrummet. Och att jag hade stöd av min kollega som skulle jobba närmst mig. Det skulle jag få. Och då kändes det lite lugnare, men jag gruvade mig ändå inför att sommarlovet skulle ta slut.
När vi vuxna väl började om, hade så klart förutsättningarna ändrats. Jag skulle helt plötsligt inte få nån från fritids i klassrummet. Så uppfattade jag det iaf  först. Det lades mer och mer uppgifter på mig, och jag kände hur det tyngde ner mig. Försökte hålla modet uppe, och käckt säga att allt var lugnt. Tills sist gick det inte mer. Jag bröt ihop. Fullständigt. Mitt under ett arbetslagsmöte. Kändes som att benen sparkades undan på mig. Kände mig verkligen helt knäckt, och osäker på ifall jag skulle klara av dennna klass. Som tur var lyssnade min ledning på mig, och jag fick tillbaka min fritids. Så skönt! Att få kunna visa sig svag och känna att man får stöd.
Nu har barnen gått i skolan en vecka och det går bra. Än så länge. Den elev som jag oroar mig mest för har varit ledig. Kommer tillbaka imorgon. Men med de övriga går det faktiskt rätt så bra. De lyssnar. Gör vad de ska. Visst har det varit konflikter, men jag får hjälp av mina kollegor att reda ut det värsta. Idag fick varken jag eller min kollega nån rast på hela dagen. Jobbade från 8-17:30, utan en endaste rast. Lektioner, rastvakt, konfliktlösning och möte har bara avlöst varandra hela dagen. Ibland blir det så. Hoppas att imorgon blir aningens bättre! Och att klassens positiva inställningen håller i sig! Då ska det nog gå vägen det här.

Moa har också börjat om i skolan. Årskurs 4. Redan! Det går så himla fort nu! Hon har fått helt nya lärare, men det är vuxna som hon känner sen förut. Hon verkar tycka att det funkar bra. Det enda är väl att det är liiiite svårt att komma i säng på kvällarna ;-) Även Ella är tillbaka på dagis med gamla kompisarna. Som hon har saknat dem i sommar!
Numera har vi inte bara ett barn på dagis, utan två. Alice har nämligen börjat på samma dagis som Ella, fast på en annan avdelning. Johan var med och skolade in henne förra veckan . De kör föräldraaktiv inskolning, och det funkar faktiskt väldigt bra. Med våra barn iaf. Det var inga problem med Ella, och även med Alice har det gått bra. Visst är hon lite ledsen när Johan går, och hon tycker det är lite tråkigt när hon vaknar efter vilan och vi inte är där, men det går bra. Hon tycker att det är roligt med alla nya saker som finns där. Dessutom går hon ju utan problem nu, vilket gör att hon kan göra mycket mer. Klättrar gör hon också! Upp och ner från soffan och vår säng :-) Så nu gäller det att ha koll på henne!

Som om inte allt detta vore nog så håller vi just nu på och ska sälja vår lägenhet. Vi har vuxit ur den :-) Alice behöver snart få flytta ur vårt rum, och som vi bor nu finns det inget rum åt henne. Ellas är för litet för att rymma en säng till, och att dela med Moa funkar ju inte riktigt... Så nu säljer vi och flyttar till nåt större! Mäklaren var hit igår och tittade och värderade lägenheten. Hoppas att han tror rätt. På onsdag kommer fotografen hit och 9/9 ska vi ev ha första visningen! Så här går det undan! Vi har ju lite renovering kvar (små fix bara) men vi jobbar och står i för att bli klara! Vi har faktiskt redan hittat ett nytt boende. Ett nybyggt radhus här i Skarpnäck. Vi har inte köpt det ännu, men det är reserverat åt oss. Vi måste bara sälja lägenheten först. Men det ska inte vara några problem :-) Så snart är det bara till att börja packa och sortera. Kasta och skänka bort. Längtar inte till det direkt, men längtar verkligen efter att flytta! Ska bli så skönt med egen ingång. Slippa ta hissen och krångla med låsta portar. Vi kommer inte att få någon direkt trädgård men en stooooor baksida med trädäck. Stor nog att rymma en sån där utesoffgrupp och kanske en barnpool till sommaren. Ett mindre trädäck på framsidan är där också. Kök, vardagsrum och badrum med tvättmaskin nere. Skönt. Slippa springa till tvättstugan och kånka tvätt upp och ner. Där uppe är där tre sovrum och ett allrum. Tanken är att Ella och Alice ska dela rum och ha allrummet till lekrum. Det tror jag kommer funka bra. Men allt hänger som sagt på att vi får sålt vår lägenhet. Annars går det ju inte. Vi har inte råd med dubbelboende nån längre tid iaf.

Nä, nu måste jag kila ner till tvättstugan igen... Men nu vet ni iaf varför jag inte skriver här så ofta. Hinner helt enkelt inte!

Tack och hej! Ses till hösten :)

Så då har vi sjungit färdigt för i år. Ingen mer skola för barnen utan ett härligt långt sommarlov istället! Det förtjänar de. Det är värda :)

Som vanligt samlades vi på skolgården. Regnet hängde i luften, men vi klarade oss! Barnen sjöng allsång med alla sommarens finaste visor. Det bjöds på en del framträdande och rektorn höll tal. Mest känslosamt var det i vanlig ordning när 9:orna skulle avtackas. Deras klassföreståndare fällde några tårar. Så klart. Det blir så när man inser att man inte kommer att träffas nåt mer. Oavsett hur mycket man tjatar och gnatar på sina elever så betyder de en hel del för en ❤

Sen delades ett vandringspris. 3 klasser fick dela på det :) Klass 1,3 och 4 hade lyckats samla exakt lika många 400 m varv under idrottsdagen! Så får vandringspriset vandra nästa läsår :) Och så fick en elev i årskurs 9 ett stipendium för goda prestationer och gott kamratskap.

Efter den avslutande "Den blomstertid nu kommer" gick alla klasser till sina respektive klassrum en sista gång detta läsår för att fika ihop och önska varandra en glad sommar. I år bjöds det på glass med choklad- och kolasås och kex. Mums!

Jag var först med klass 3, som jag kommer att va klassföreståndare för nästa år, och sen sprang jag vidare till klass 4, som är min gamla klass. För nu är det nämligen klart! Jag tar över blivande 4:or och kommer även att undervisa blivande 5:or i svenska och engelska. Så på ett sätt får jag tillbaka mina gamla elever :) Vi har tänkt oss ett nära arbete, jag och klassföreståndaren i 5:an. Blir nog jättebra! Ser redan fram emot höstterminen :-)

Nu återstår fyra dagars arbete som kommer fyllas av beställningar, flytt, överlämningar och lite annat pappersarbete. Sen är det SOMMARLOV!!! För mig också :-)

Moa får sommarlov redan imorgon. Då ska Johan och barnen på tårtkalas i Orhem. Blir nog mysigt om bara solen vill visa sig :) Själv ska jag ut med jobbet. Vi ska åka båt och mumsa räkor. Blir nog också mysigt :)

Den blomstertid nu kommer!

Nu är det skolavslutning! Hoppas det INTE börjar regna...
Vi ska nämligen va på skolgården :)

HT 2012?

Jag har bara hunnit jobba ett par veckor, men snart börjar sommarlovet. Innan dess är det som vanligt en massa lösa trådar. Vem ska ha vilken klass? Vem ska gå ner och jobba deltid? Vilka kommer tillbaka på 100%? Vilka elever slutar, och kommer det några nya? Några klasser behöver byta klassrum, och det måste göras plats för de nya ettorna. Samma sak varje år. Och innan allt är klart så funderas det och gissas det hej vilt bland oss lärare. Alla på fritids och alla som är resurser gissar förstås också :) Och barnen frågar gång på gång. Vem ska vi ha nästa år? Vilket klassrum ska vi ha? Vem ska vi ha i idrott? Så svårt när man inte kan ge dem ett svar. För man vet ju inget själv. Undra om det är så i andra yrken också eller om det är typiskt för skolans värld? Att man kan gå på semester och komma tillbaka till HELT andra förutsättningar.

Nu ska i alla fall jag få veta vad ledningen har planerat för min del till hösten. Spännande! Som jag ser det finns det tre alternativ. Jag har ju givetvis spekulerat hej vilt jag med ;-) Det finns väl ett alternativ som låter mer lockande än de andra. Och ett som låter mindre lockande... På lunchen ska jag ha möte med min biträdande rektor, och då tror jag att jag får veta. Blir nog bra!

Löner och status

Jag läste just en väldigt intressant debattartikel i DN. Intressant om man som jag är lärare, men även för andra. Alla har alltid åsikter om lärare och skolan :) Alla har vi ju gått i skolan. Upplevt skolan. Vet hur det är i skolan. Vet hurdana lärarna är.

Jag har alltid trott att anledningen till att det ser ut som det gör i skolan har varit pga det som hände i början/mitten av 90-talet då skolan kommunaliserades och fick en ny läroplan och ett nytt betygsystem. Det var då, trodde jag, som det började gå snett. Det var då, trodde jag, som resultaten sakteligen började försämras, kunskapsnivån blev lägre och fokus, till viss del, började handla om att dokumentera åtgärder istället för att undervisa. En relativt stor del av mitt jobb går åt till att just dokumentera elevernas resultat, skriva åtgärdsplaner, skriva tillbudsrapporter (som skickas vidare till mina kollegor), dokumentera samtal, förbereda samtal, följa upp samtal etc etc. Jag skulle önska att jag hade mycket mer tid att sitta ihop med mina kollegor så att vi kunde planera upp spännande och intressanta projekt som förhoppningsvis skulle kunna fånga våra elevers intresse. Som kan inspirera dem till att vilja lära sig mer, törsta efter mer kunskap. Jag trodde att all denna dokumentering var ett resultat av skolreformen '94, och att det var den som hade skuld i det vikande resultat som en del av våra elever visar. Att lärarna inte längre hade lika mycket tid till det viktigaste, nämligen själva undervisningen.

Jag trodde även att den reformen i förlängningen hade skuld i det minskade intresset för att utbilda sig till lärare. När jag utbildade mig fylldes ännu platserna på utbildningen, men det gör de inte längre. Vem vill bli lärare idag?? Dålig lön i förhållande till utbildningens längd (studieskulder...). I vissa fall en ohållbar arbetsmiljö. Risken för tinnitus och/eller hörselnedsättningar är stor! Stundom väldigt hög arbetsbelastning med långa arbetsdagar. Jag har många gånger suttit kvar på jobbet sent på kvällarna för att hinna med att rätta elevernas arbeten. För att inte tala om perioden när det är dags för utvecklingssamtal. När man är klassföreståndare i de lägre årskurserna är man oftast själv om att ha alla samtalen, ca 20-25 stycken. Varje samtal tar minst 30 minuter. Vissa år har man dessutom turen att få genomföra och rätta de Nationella proven. För min del då både i svenska och engelska. Dessutom släpar jag nästan alltid på en ryggsäck med dåligt samvete. Fram och tillbaka till jobbet släpar jag på den. Varje dag. Men det är värt allt det där. Att vara lärare är ändå ett fantastiskt yrke! Att få se hur ljuset tänds i någon elevs ögon när de äntligen, äntligen förstår något som varit svårt. Eller när de äntligen, äntligen vågar något som de aldrig förut har tordats. Då är det värt det. Då älskar jag att vara lärare!

Till viss del, tror jag, att skolan med den reformen blev otydligare. För att göra det tydligare både för lärarna och för eleverna (och för föräldrarna) tolkade man målen i läroplanen och i kursplanen. Bröt ner dem så att det skulle vara lättare att förstå dem. På varje skola skrevs det egna Lokala arbetsplaner, vilket gjorde att olika skolor la fokus på olika saker. Och det finns måååånga skolor i vårt avlånga land, vilket gjorde att det blev mååånga olika tolkningar. De flesta påminde säkert om varandra, men jag har alltid tyckt att det där är fel. Att det ska skilja sig så mycket mellan olika skolor. Att vad mina barn lär sig ska bero på vilken skola de går i. Vilken kommun vi bor i.

I skolans värld är det även svårt att ställa krav på föräldrar och elever. De har väldigt lätt att ställa krav på skolan, men skolan har svårt att ställa några krav. Om man som skola/lärare ställer krav, kan det i värsta fall leda till att man förlorar en elev. Att den eleven helt enkelt väljer att byta skola. Därmed förlorar man ju även den elevens skolpeng. Om alltför många elever byter blir det kännbart för skolan, så klart. Därför är man väldigt försiktig. Jag tror att ni själva förstår vad det kan innebära om det uppstår konflikter, problem kring någon elev, en obekväm utredning dras igång etc. De där hårdhandskarna är inte så hårda i skolans värld.

Enligt debattartikeln är det inte reformen på 90-talet som vi ska skylla på, utan de vindar som blåste redan 68. Då alla skulle vara jämlika och du med varandra. Då plockades statusen i läraryrket bort. Rektorerna förlorade makt. Dessutom hade man för avsikt att minska löneglappet mellan hög och låginkomsttagarna. Det innebar att lärarna inte fick nån direkt löneförhöjning, samtidigt som de fick betala mer i skatt tack vare en skattereform. Då i början av 70-talet var lärare ett statusyrke. Det gick 24 sökande på varje utbildningsplats. Man ville bli  lärare! Allteftersom ändrades detta. I takt med att kraven i skolan sänktes för att alla skulle klara den, försvann också statusen i läraryrket. Man plockade bort de tidiga betygen. Betygen i uppförande försvann. Studentexamen slopades. En skola för alla blev mer och mer en skola utan krav. Alla skulle ändå nå nivån godkänd, och det var upp till läraren att se till att det hände. Fokus flyttades. Istället för att eleverna strävade för att klara studentexamen och få  gå ut på framsidan, istället för att smyga ut bakvägen, blev det lärarna som strävade efter att få alla elever godkända. Till vilket pris som helst.

Nu blev inte jag lärare för lönen eller statusens skull, utan för att jag tyckte att det verkade vara ett intressant och varierande yrke. Jag tycker inte att huvudsyftet med skolreformer ska vara att få upp statusen för lärarna. Absolut inte! Däremot tror jag att det är viktigt att ställa krav i skolan för att höja kunskapsnivån bland våra barn och ungdomar. Och vara tydlig med vilka krav som ställs. Om det nu skulle vara så att nån inte når målen, så måste den få hjälp. Men man får inte hymla, kravnivåerna får inte var flytande. Då blir det otydligt. De elever som är intresserade ska få utmaningar, och de som är skoltrötta ska få möjlighet att göra annat. Alla behöver inte göra likadant. Men alla ska få samma möjligheter.

Nu talas det väldigt mycket om krav på att få upp lärarnas löner och hur man ska höja just statusen på yrket. Lärarlegitimation och ny läroplan? Jag vet inte om det hjälper. Jag tror att problemet till viss del beror på åsikter och uppfattningar som man har i samhället om skolan och lärarna. Att vara lärare är ju inget svårt. Det kan ju vem som helst bli. Och varför ska de ha högre lön - eleverna presterar ju sämre och sämre resultat. Barnen lär sig ju inget i skolan idag. Dessutom har ju lärarna sommarlovet. Jag tror att det är själva attityden mot skolan och lärarna som man måste ändra på. Jag tror inte att man kommer till rätta med den bara genom att införa en legitimation.

Vad man ska göra vet jag inte. Förut trodde jag att svaret var att göra staten till huvudman för skolan igen. Att få en tydligare kursplan med konkreta mål som eleverna ska nå. En kollega till mig som just gått i pension berättade för mig att när hon började fick hon färdiga idrottsplaneringar att genomföra med eleverna. Varannan månad, eller något sånt, åkte hon på fortbildning och fick nya idrottsplaneringar. Och lite så var det i de övriga ämnena också. Hon fick tydliga direktiv på vad hon skulle lära ut. Den nya läroplanen som kom förra året är ju tydligare. Det nya betygssystemet ställer högre krav på eleverna. Skoltrötta elever ska ges möjligheten att gå yrkesdutbildningar i gymnasiet. Kanske att detta är rätt väg att gå? Det återstår att se. Det viktiga är dock att skolan hamnar i fokus. Att det debatteras och diskuteras. Att det sker en förändring. Att vi gemensamt funderar över hur vi ska kunna förbättra skolan, både för eleverna och för lärarna. För det som har varit fungerar ju uppenbarligen inte. Inte för alla.

Redo?

Att gå tillbaka till jobbet? Ja. Jag tror faktiskt det. Jag har ju några veckor kvar innan jag ska lämna över huvudansvaret för hemmet till Johan, men det börjar dra ihop sig.

Jag är en sån person som lätt blir rastlös. Oavsett hur mycket jag älskar mina underbara barn och älskar att vara med dem, tro inget annat, så blir jag rastlös när jag inte jobbat på ett tag Jag behöver få jobba. Behöver utmaningarna som jobbet ger mig. Behöver den variation som jag får på jobbet. För säga vad man vill, vardagen hemma som föräldraledig är väldigt mycket rutin. Lämna/hämta Ella på. dagis, plocka undan här hemma, handla, laga mat, byta blöjor etc. Det har jag gjort nu i snart 8 månader. Dessförinnan hade jag ju sommarlov i 6 veckor. Så, ja jag längtar tillbaka till jobbet :)

Jag pratade just med vår biträdande rektor om vad de har tänkt för min del. Jag har hela tiden sagt att jag inte behöver ta tillbaka min gamla klass som jag lämnade förra våren. För deras skull är det bättre, tror jag, om de får avsluta läsåret med samme lärare. Blir nog lite rörigt för dem om jag ska hoppa in de sista 10 veckorna innan sommarlovet. Nu lät det som att de hade andra planer för mig :) Spännande!

Nu ska jag utnyttja de sista veckorna till max! Verkligen njuta och ta tillvara på tiden. Trots allt så är det nog sista gången som jag är föräldraledig... Skönt att få avsluta den perioden i mitt liv med vårsol, härliga promenader och eftermiddagshäng i lekparken :)

Mamma, vad jobbar du med då?

Ella har lärt sig att fråga om något nytt, vad man jobbar med!

Ella: Mamma, vad jobbar du med?
Jag: Mamma är lärare.
Ella: Jaha, lärare. Vad jobbar pappa med?
Jag: Pappa är ingenjör.
Ella: Jaha, ingenjör (eller ett försök till att säga det)
Mamma, vad jobbar du med då?

Så där håller vi på flera gånger om dan. Ibland frågar hon även vad Moa och Alice jobbar med ♥

Idag for jag för att visa upp mitt senaste mirakel på mitt jobb. Jag har ju inte så långt till jobbet (ca 5 min), och nu har Alice hittat nån form av rutin i sitt liv så att det går att planera nåt. Barnen tyckte att det var jättekul att vi kom på besök. De fotade henne, och ojade sig över hur söt hon var! Alice själv bara sov :) Det gjorde inte mig nånting, för då kunde jag sitta och prata med mina kollegor i lugn och ro. En av mina kollegor väntar sitt första barn om ca 2 veckor. Jag jobbade ihop med hans fru i våras så jag känner henne också. Spännande! Det blev väldigt mycket bebis- och förlossningsprat så klart.
Jag fick även träffa den nya biträdande rektorn som började jobba nu i augusti. Hon verkar jättetrevlig och ska skriva ett intyg åt mig så att jag kan ansöka om lärarlegitimationen. Jag berättade även för henne att hon kan räkna med att jag kommer tillbaka på 100% efter påsklovet. Då är det nämligen Johans tur att va hemma med Alice!
Vi fick, eller Alice fick, en liten present också. Min rektor hade luskat lite om det var något särskilt jag önskade mig till Alice. Hon förstod att vi har en hel del kläder till henne efter de andra två, så jag sa att en filt vore kul.

Bild från Polarn O. Pyret

Den här fina filten kommer värma Alice i vinter ♥