Triss i töser ♥

Idag är det 2 månader sen Alice kom till oss. Tänk att tiden går så fort när det på samma gång känns som att den står stilla. Det sägs ju att det är på barnen det syns att åren går, och det stämmer absolut!

Jag minns när Moa föddes. Känns som att det bara var för ett par år sen, men hon fyller ju faktiskt 9 i december. 9 år!! Hur gick det till? Hur kan jag ha en dotter som snart ska fylla 9 år?!? När hon föddes bodde vi på Tunnelbacken i Umeå. Det var gångavstånd tillförlossningen, men vi tog bilen dit ändå. Det gick inte riktigt att pulsa fram i snön med värkar :) Hon tog låååång tid på sig att komma ut. Först och främst hade jag gått 11 dagar över tiden, och sen tog det ca 36 timmar från det att det började tills hon tog sitt första andetag. Men det var det värt ♥ Jag tror den första förlossningen nog är den bästa. Man har ingen aning om vad som väntar. Oavsett hur mycket man läser, och hur många som berättar för en om just deras förlossning, så går det inte att föreställa sig. Dessutom tar det oftast lite längre tid första gången, så man hinner åka in till förlossningen i tid för att få all smärtlindring som man vill ha. Med Moa hade jag epidural och lustgas - perfekt! Gjorde inte så farligt ont och jag kunde bara följa med i vad min kropp gjorde. Jätteskönt :)

När Ella skulle göra sin debut gick det betydligt fortare! Jag var ju inställd på att det här kommer att ta tid, så jag hade inte bråttom in till förlossningen. Med Moa blev jag hemskickad en gång, o det tänkte jag verkligen INTE bli den här gången! Dessutom väntade jag på att jag skulle kräkas, för det hade jag gjort med Moa. Nå, till sist tyckte i alla fall Johan att vi skulle ringa till förlossningen och höra vad de tyckte. Av dem fick jag rådet att hoppa in i duschen, vilket jag gjorde. Oh my God, säger jag bara! Helt plötsligt fick jag kraftiga värkar typ varannan minut. Johan ringde barnvakten och taxin, och jag försäkte få på mig lite kläder. Iväg till Sös (utan plånboken med körkortet...) och 1 timme senare var hon ute. Här hanns inte med någon epidural! Jag var ju redan öppen 10 cm när vi kom in. Panik! Det här kommer inte att gå bra, minns jag att jag tänkte. Jag var helt oförberedd på att det skulle gå så fort och på att det skulle göra så ONT! Jag var ju inställd på epidural...

Ju närmre som BF kom med Alice, desto större ångest fick jag, eller snarare panik. Jag hade bestämt mig för att inte vänta riktigt så länge som med Ella innan vi åkte in, och det gjorde vi inte. Min plan var att ta en dusch för att se om det verkligen var på gång (kom ju ihåg vad som hände när Ella skulle komma), men jag kom aldrig in i duschen, kom inte ens upp i badkaret! Det gjorde så ont i ryggen vid varje värk. Det hade det inte gjort med de andra två. Jag förstod ju att det var lika bra att ringa barnvakten och taxin, för här var en rackarunge som ville komma ut! Jag var bara öppen 8 cm när vi kom in till förlossningen på Sös, men nån epidural hanns inte med den här gången heller. Oh no, here we go again... Vill inte, vill inte!! Men hon var ju tvungen att komma ut, på ett eller annat sätt! Den här gången fick jag testa att sitta på en liten stol- helt suveränt! Helt plötsligt hade jag kontroll över allt igen, och strax därpå, efter typ 4 krystvärkar, så kom hon ut:)

Det var helt klart värt det, men jag kan ärligt säga att nu blir det inga fler! Haha, jag är helt nöjd!

Mina tre älskade flickor ♥

Puss