lördag 24 mars 2012

Löner och status

Jag läste just en väldigt intressant debattartikel i DN. Intressant om man som jag är lärare, men även för andra. Alla har alltid åsikter om lärare och skolan :) Alla har vi ju gått i skolan. Upplevt skolan. Vet hur det är i skolan. Vet hurdana lärarna är.

Jag har alltid trott att anledningen till att det ser ut som det gör i skolan har varit pga det som hände i början/mitten av 90-talet då skolan kommunaliserades och fick en ny läroplan och ett nytt betygsystem. Det var då, trodde jag, som det började gå snett. Det var då, trodde jag, som resultaten sakteligen började försämras, kunskapsnivån blev lägre och fokus, till viss del, började handla om att dokumentera åtgärder istället för att undervisa. En relativt stor del av mitt jobb går åt till att just dokumentera elevernas resultat, skriva åtgärdsplaner, skriva tillbudsrapporter (som skickas vidare till mina kollegor), dokumentera samtal, förbereda samtal, följa upp samtal etc etc. Jag skulle önska att jag hade mycket mer tid att sitta ihop med mina kollegor så att vi kunde planera upp spännande och intressanta projekt som förhoppningsvis skulle kunna fånga våra elevers intresse. Som kan inspirera dem till att vilja lära sig mer, törsta efter mer kunskap. Jag trodde att all denna dokumentering var ett resultat av skolreformen '94, och att det var den som hade skuld i det vikande resultat som en del av våra elever visar. Att lärarna inte längre hade lika mycket tid till det viktigaste, nämligen själva undervisningen.

Jag trodde även att den reformen i förlängningen hade skuld i det minskade intresset för att utbilda sig till lärare. När jag utbildade mig fylldes ännu platserna på utbildningen, men det gör de inte längre. Vem vill bli lärare idag?? Dålig lön i förhållande till utbildningens längd (studieskulder...). I vissa fall en ohållbar arbetsmiljö. Risken för tinnitus och/eller hörselnedsättningar är stor! Stundom väldigt hög arbetsbelastning med långa arbetsdagar. Jag har många gånger suttit kvar på jobbet sent på kvällarna för att hinna med att rätta elevernas arbeten. För att inte tala om perioden när det är dags för utvecklingssamtal. När man är klassföreståndare i de lägre årskurserna är man oftast själv om att ha alla samtalen, ca 20-25 stycken. Varje samtal tar minst 30 minuter. Vissa år har man dessutom turen att få genomföra och rätta de Nationella proven. För min del då både i svenska och engelska. Dessutom släpar jag nästan alltid på en ryggsäck med dåligt samvete. Fram och tillbaka till jobbet släpar jag på den. Varje dag. Men det är värt allt det där. Att vara lärare är ändå ett fantastiskt yrke! Att få se hur ljuset tänds i någon elevs ögon när de äntligen, äntligen förstår något som varit svårt. Eller när de äntligen, äntligen vågar något som de aldrig förut har tordats. Då är det värt det. Då älskar jag att vara lärare!

Till viss del, tror jag, att skolan med den reformen blev otydligare. För att göra det tydligare både för lärarna och för eleverna (och för föräldrarna) tolkade man målen i läroplanen och i kursplanen. Bröt ner dem så att det skulle vara lättare att förstå dem. På varje skola skrevs det egna Lokala arbetsplaner, vilket gjorde att olika skolor la fokus på olika saker. Och det finns måååånga skolor i vårt avlånga land, vilket gjorde att det blev mååånga olika tolkningar. De flesta påminde säkert om varandra, men jag har alltid tyckt att det där är fel. Att det ska skilja sig så mycket mellan olika skolor. Att vad mina barn lär sig ska bero på vilken skola de går i. Vilken kommun vi bor i.

I skolans värld är det även svårt att ställa krav på föräldrar och elever. De har väldigt lätt att ställa krav på skolan, men skolan har svårt att ställa några krav. Om man som skola/lärare ställer krav, kan det i värsta fall leda till att man förlorar en elev. Att den eleven helt enkelt väljer att byta skola. Därmed förlorar man ju även den elevens skolpeng. Om alltför många elever byter blir det kännbart för skolan, så klart. Därför är man väldigt försiktig. Jag tror att ni själva förstår vad det kan innebära om det uppstår konflikter, problem kring någon elev, en obekväm utredning dras igång etc. De där hårdhandskarna är inte så hårda i skolans värld.

Enligt debattartikeln är det inte reformen på 90-talet som vi ska skylla på, utan de vindar som blåste redan 68. Då alla skulle vara jämlika och du med varandra. Då plockades statusen i läraryrket bort. Rektorerna förlorade makt. Dessutom hade man för avsikt att minska löneglappet mellan hög och låginkomsttagarna. Det innebar att lärarna inte fick nån direkt löneförhöjning, samtidigt som de fick betala mer i skatt tack vare en skattereform. Då i början av 70-talet var lärare ett statusyrke. Det gick 24 sökande på varje utbildningsplats. Man ville bli  lärare! Allteftersom ändrades detta. I takt med att kraven i skolan sänktes för att alla skulle klara den, försvann också statusen i läraryrket. Man plockade bort de tidiga betygen. Betygen i uppförande försvann. Studentexamen slopades. En skola för alla blev mer och mer en skola utan krav. Alla skulle ändå nå nivån godkänd, och det var upp till läraren att se till att det hände. Fokus flyttades. Istället för att eleverna strävade för att klara studentexamen och få  gå ut på framsidan, istället för att smyga ut bakvägen, blev det lärarna som strävade efter att få alla elever godkända. Till vilket pris som helst.

Nu blev inte jag lärare för lönen eller statusens skull, utan för att jag tyckte att det verkade vara ett intressant och varierande yrke. Jag tycker inte att huvudsyftet med skolreformer ska vara att få upp statusen för lärarna. Absolut inte! Däremot tror jag att det är viktigt att ställa krav i skolan för att höja kunskapsnivån bland våra barn och ungdomar. Och vara tydlig med vilka krav som ställs. Om det nu skulle vara så att nån inte når målen, så måste den få hjälp. Men man får inte hymla, kravnivåerna får inte var flytande. Då blir det otydligt. De elever som är intresserade ska få utmaningar, och de som är skoltrötta ska få möjlighet att göra annat. Alla behöver inte göra likadant. Men alla ska få samma möjligheter.

Nu talas det väldigt mycket om krav på att få upp lärarnas löner och hur man ska höja just statusen på yrket. Lärarlegitimation och ny läroplan? Jag vet inte om det hjälper. Jag tror att problemet till viss del beror på åsikter och uppfattningar som man har i samhället om skolan och lärarna. Att vara lärare är ju inget svårt. Det kan ju vem som helst bli. Och varför ska de ha högre lön - eleverna presterar ju sämre och sämre resultat. Barnen lär sig ju inget i skolan idag. Dessutom har ju lärarna sommarlovet. Jag tror att det är själva attityden mot skolan och lärarna som man måste ändra på. Jag tror inte att man kommer till rätta med den bara genom att införa en legitimation.

Vad man ska göra vet jag inte. Förut trodde jag att svaret var att göra staten till huvudman för skolan igen. Att få en tydligare kursplan med konkreta mål som eleverna ska nå. En kollega till mig som just gått i pension berättade för mig att när hon började fick hon färdiga idrottsplaneringar att genomföra med eleverna. Varannan månad, eller något sånt, åkte hon på fortbildning och fick nya idrottsplaneringar. Och lite så var det i de övriga ämnena också. Hon fick tydliga direktiv på vad hon skulle lära ut. Den nya läroplanen som kom förra året är ju tydligare. Det nya betygssystemet ställer högre krav på eleverna. Skoltrötta elever ska ges möjligheten att gå yrkesdutbildningar i gymnasiet. Kanske att detta är rätt väg att gå? Det återstår att se. Det viktiga är dock att skolan hamnar i fokus. Att det debatteras och diskuteras. Att det sker en förändring. Att vi gemensamt funderar över hur vi ska kunna förbättra skolan, både för eleverna och för lärarna. För det som har varit fungerar ju uppenbarligen inte. Inte för alla.

1 kommentarer:

Fia sa...

Ja tack och Amen säger jag som skulle kunna kopiera din text och lägga in på min egen blogg. Bra skrivet!

Skicka en kommentar