Att vara negativ

Kan vara väldigt väldigt besvärligt. I alla fall när det handlar om blodet. Jag är negativ. De flesta vet nog inte vad de är. Om de är positiva eller negativa. Eller ens vilken blodgrupp de har. Om man inte har fött barn. Då blir det helt plötsligt väldigt viktigt. I synnerhet om man är negativ som jag är.

Jag är 0 Rhd-. Det är bara 6% i Sverige som är det. Och vi kan ge blod åt alla andra, oavsett vad de har för blodgrupp och om de är positiva eller negativa. Så egentligen borde jag bli blodgivare. Vilket jag ska bli, men jag hinner inte nu. Snart, när barnen blivit lite större, då ska jag gå iväg och lämna blod. Jag kan nämligen bara ta emot blod som är 0 Rhd-...

Bara för att jag är negativ så måste jag få en spruta varje gång som jag fött barn. Annars skulle det inte bli fler barn. Min kropp, mitt blod, skulle bilda antikroppar och stöta bort fostret. I alla fall om det var ett positivt foster. Om det skulle va ett negativt, då skulle det gå bra. Då skulle det bli ett barn. Men sannolikheten för det är väldigt liten då positiv är dominerande. Krångel, krångel. Tur då att jag kan få en spruta som fixar allt.

Nu har de dessutom börjat med ett försök här i Stockholm som innebär att jag fick en spruta redan när jag var gravid med Alice. Sen tog de blodprov på mig när hon föddes. Efter det så fick jag en spruta till.

Idag var jag och lämnade lite mera blod. Tanken är att risken för att bilda antikroppar ska minska ju tidigare man får sprutan. Jag tror att man i värsta fall kan få sena missfall också om man är negativ och barnet positivt.

Tur jag inte lever för 100 år sedan. Då hade det nog bara blivit ett barn, och sen flera missfall på det. Usch. Och tur att alla mina tre töser är positiva! Så slipper de tänka på det här den dagen de ska få egna barn :)